Pater Noster – beviset på att 1+1=3

Av Ingemar Rosén och Agneta Olsson

Det finns många sätt att berätta historien om hur Pater Noster har räddats för eftervärlden. Det kan bli en historia om hur den livaktiga föreningen Pater Nosters vänner kämpat för sin fyr under 30-talet år. Det kan vara en historia om hur en kulturhistoriskt intressant byggnad restaureras på ett korrekt sätt. Det kan också vara en historia om hur ett högteknologiskt företag, specialiserat på modulära konstruktioner, använde en gammal fallfärdig fyr i sin marknadsföring. Hur man skapar ett kulturhistoriskt besöksmål i marin miljö skulle kunna vara en rubrik på berättelsen eller varför inte Så skrevs den svenska varmförzinkningens historia om.
Varje historia skulle i sig inte vara oriktig men den skulle heller knappast berätta allt. Sanningen är nog den att Pater Noster räddats för eftervärden just därför att flera parter, visserligen av olika orsaker, gemensamt satsat resurser och kompetens för att rädda fyren. Historierna har flätats ihop i ett partnerskap där man med respekt och förståelse för varandras kompetenser och resurser bidragit med det man är bäst på.
Vi har arbetat med projekt Pater Noster under några år inom LEADER+ Carpe Mare. LEADER+ är ett program finansierat av Europeiska Unionen. Syftet med detta program är att man kan stödja utvecklingsprojekt på landsbygden som bedrivs i partnerskap mellan offentliga aktörer, ideella lokala krafter och näringslivet. Det kan låta konstlat och onödigt krångligt. Men vad vi så tydligt har sett är att om detta trepartnerskap verkligen kommer till stånd, om man verkligen tar vara på varandras resurser, så uppstår en ”uppväxling” i projektprocessen. Projektet kring Pater Noster är ett utmärkt exempel på detta. Därför skulle vi vilja berätta historien om Pater Nosters räddning för eftervärlden så här:

Räddningen
Under drygt 30 år kämpade den ideella föreningen Pater Nosters Vänner för sin fyr. Det var en ojämn kamp. Väder och vind på den utsatta lilla ön Hamneskär, mitt i de förrädiska farvattnen utanför Rönnäng, Åstol och Marstrand, hade sakta men säkert försvagat metallkonstruktionen i den än gång så stolta fyren. Den var ritad och byggd av Nils Gustav von Heidenstam på dåvarande Lotsverket och den tändes 1 november 1868 Stora insatser till trots, både ideella från föreningen och genom anslag från offentliga aktörer, fick inte fyrens tillskyndare det nödvändiga övertaget emot tidens tand. Till slut blev man tvungen att göra något radikalt. Att lappa och laga på fyren ute på Hamneskär var inte längre inte ett alternativ. Nu gällde istället att ta in fyren till land, göra en genomgående restaurering under antikvarisk kontroll och föra fyren tillbaka till Hamneskär igen.

Misslyckandet
I juli 2002 lyftes Pater Noster, av den jättelika pontonkranen Samson från Grenaa, från sitt fundament på klippan, lämnade Hamneskär och fördes in till fastlandet på Tjörn. Ingen visste att Pater Noster redan då var en ruin bortom all räddning. Väl på land visade det sig nämligen att fyren var i så dåligt skick att den hade kunnat kollapsa under transporten från Hamneskär. Efter ytterligare undersökningar insåg alla att de ekonomiska medel som fanns att tillgå i princip var slut, att alla kontakter redan var använda, att en restaurering inte skulle kosta 6 utan 21 miljoner kronor, pengar som definitivt inte fanns, att den isärplockade fyren var en hög järnskrot och att Pater Nosters vänner var besvikna liksom alla de aktörer som på något vis hade stött projektet. Dessutom stod Bohusläns museum inför den intrikata uppgiften att arkivera över 100 ton järn, hur man nu gör det. Fyren Pater Nosters saga var all efter 139 år på Hamneskär, som en stolt exponent för det senare 1800-talets gryende industrialism, som en vägvisare för de som trafikerade kustens vatten och som en enande symbol för den lokala historien. Att rädda Pater Noster hade misslyckats.

Eftertanken
Vi stannar upp i historien här och reflekterar över vad som nu rörde sig i tankarna hos dem som varit engagerade i Pater Nosters öde. Vad tänkte egentligen ordföranden i Pater Nosters Vänner, Pelle Stavfeldt, på när han åkte hem till Klädesholmen den där dagen? Accepterade han verkligen att alla år av mobilisering, engagemang och arbete verkligen skulle vara förgäves på grund av en massa rost? För att inte tala om alla de i föreningen som sålt lotter, skrapat på rosten, kokat kaffe och anordnat guidade visningar.
Och vad tänkte Hans Manneby på? Han var då chef för Bohusläns museum och ytterst ansvarig för den budget som skulle finansiera förvaringen av den till en skrothög förvandlade fyren. Skulle det verkligen sluta såhär?

Det var några som inte gav upp, som inte ville acceptera att historien skulle sluta i ett museimagasin. Det var några som insåg att OM det till synes omöjliga skulle ske, så måste det byggas extraordinära partnerskap som ”världen tidigare inte hade skådat”. Här var det inte frågan om att primärt söka nya pengar. Här gällde det att istället skaffa fler medaktörer, nya bundsförvanter, fler som trodde på idén om att en restaurerad fyr kan leda till lokal utveckling. Här gällde det att bevisa att 1+1 ändå kan bli 3.
Dessa ”några” visste att LEADER var en bra plattform för denna typ av partnerskap och de lämnade in en ansökan till Carpe Mare. Ansökan handlade inte om att få nya pengar till restaureringen utan istället att skaffa resurser så att man orkade mobilisera det nya partnerskapet. Bohusläns museum ställde upp som projektägare. För Pater Nosters vänner hade den lösningen två stora fördelar. Dels behövde inte projektet ha några problem med likviditeten, dels hade projektet direkt tillgång till museets kompetens. Riksantikvarieämbetet, Statens Fastighetsverk, Statens Sjöfartsverk, Västra Götalandsregionen och Tjörns kommun medfinansierade tillsammans med Pater Nosters Vänner. Carpe Mare:s beslutande grupp trodde på projektet och den offentliga finansieringen växlades upp med EU-medel. Så kunde jakten på nya samverkanspartners börja. En första åtgärd var att inregistrera varumärket Pater Noster. Här skulle inget lämnas åt slumpen!

Partnerskapet
Och ganska snart fick man napp. Vad som kom först och vad som hände sedan går inte riktigt att säga idag men den 28 april 2004 skrev Bohusläns museum och företaget Pharmadule Emtunga avtal om samarbete kring Pater Nosters restaurering. Bredvid stod ”Vännerna” och applåderade.
Låt oss stanna upp ytterligare en gång i historien. Vad hoppades nu Pharmadule Emtunga på när de skrev på avtalet? Med tanke på de tekniskt avancerade, modulära konstruktioner som är företagets specialitet kunde det knappast vara en utmaning tekniskt sett att ta sig an Pater Noster. Ekonomiskt var det heller inte en affär i sig. Det var något annat. Något som de inte kunde köpa för pengar. Kan det ha varit att få samverka med parter som har förankring, trovärdighet och kompetens? Eller att få uppträda i sammanhang som massmedialt skulle vara positivt för företagets image? Eller att få bidra med kompetens i ett sammanhang där man inte brukar verka? Eller helt enkelt att få göra något riktigt kul?
Vad som än låg bakom Pharmadule Emtungas engagemang så kan vi idag konstatera att deras insatser, om tjänsterna hade köpts på marknaden, inte kan uppskattas i pengar, eftersom projektet förmodligen aldrig genomförts utan dem. Dessutom har, och detta skall vi inte glömma, en rad nya aktörer hakat på projektet. Alucrom blästrar, Lysezink varmförzinkar, International Färg bekostar färgen, Svenska Orientlinjen delfinansierar uttransporten, SMHI levererar väderleksprognoser så att lyftet ute på Hamneskär skall kunna göras, Göteborgs-Posten bjuder på de annonser som PR-företaget scp (Scanpartner) utformar gratis, Studio Västsvensk Konservering restaurerar träinredning och Statens Fastighetsverk renoverar och bygger om till konferensanläggning på Hamneskär. Belysning och inregistrering av fyren ordnas av Sjöfartsverket och Svenska fyrsällskapet, Bohusläns museum dokumenterar, ger ut bok och gör utställningar. Södra Bohusläns Turist AB, länsstyrelsen och Tjörns kommun gör sig beredda att marknadsföra det nya besöksmålet. En försiktig uppskattning visar att allt detta skulle ha kostat minst 25 – 30 miljoner kronor om projektet köpt in tjänsterna. Och över alltihop svävar Pater Nosters Vänner!
Ingen av dessa aktörer, inte ens med obegränsade resurser, skulle ensamma ha kunnat genomföra det man nu gör tillsammans. Detta är kärnan i det speciella arbetssätt som kännetecknar ett LEADER-projekt.

Triumfen
Och triumfen infann sig. Vädrets makter stod alla bi och den 4 juli 2007 lyftes Pater Noster tillbaka på sin plats på Hamneskär efter en triumffärd från Göteborg via Marstrand och Rönnäng på Tjörn. Ett café och en konferensverksamhet startade i de av Fastighetsverket renoverade fyrvaktarbostäderna. Båtturer ut till Hamnskär började gå igen (är detta sant?) och besökarna kunde återigen ta del av den spännande historien genom Pater Nosters vänners guidade visningar. Ett besöksmål i en extraordinär kulturhistorisk miljö har helt enkelt skapats genom att mycket kompetens och engagemang fått samverka mot ett gemensamt mål.

Nytändning
Och som om inte detta var nog. En mörk septemberkväll kommer folket på Marstrand, Rönnäng, Åstol, Dyrön, Tjuvkil, Skärhamn, Klädesholmen osv. gå ut i bergen för att beskåda ögonblicket då Pater Noster åter tänds, som den kanske sist registrerade och i fyrrullorna införda, arbetande fyren i Sverige. (Ska PN lysa kontinuerligt?)
Det är en ära för LEADER+ Carpe Mare att ha fått utgöra en plattform för detta utvecklingsprojekt! Nils Gustav von Heidenstam ler i sin himmel.