Nils Gustaf von Heidenstam
Heidenstam föddes den 2 juni i Blekinge 1822, vid 14 års ålder gick han in vid flottan, men hans vistelse där blev ganska kort.

Det stod tidigt klart att Heidenstam var en begåvad man, praktisk lagd med ett stort tekniskt intresse. Han sökte sig till Fortifikationen, den del av krigsmakten som hade hand om uppförandet av fasta försvarsanläggningar.

År 1849 hade ingenjören Nils Gustaf von Heidenstam anställts av Lotsverket för att leda utbyggnaden av fyrväsendet.
Hans första uppgift blev att uppföra en kombinerad fyr- och bostadsbyggnad på Grimskär utanför Kalmar. Sedan anlades nya fyrplatser på Malören i Bottenviken. Stora Fjäderägg utanför Umeå och Hjortens udde och Fjuk. På Holmögadd revs den gamla stenfyren och ersattes med en ny med liknande konstruktion, och på Vinga uppfördes ett andra fyrtorn.

Hans position inom Lotsverket stärktes och han utnämndes till överfyringenjör. Detta innebar inledningen på en tjugoårig epok inom fyrbyggnadstekniken.

N.G. von Heidenstam fick vid denna tid uppdraget att presentera ett förslag om fullt utbyggt fyrsystem i Sverige. Förslaget låg klart år 1857 och innehöll tio nya fyrplatser och ett fyrskepp.

Vid 1856-1858 års riksdag anvisades ett årligt anslag för lots- och fyrväsendet på 220 360 riksdaler. Vidare anvisades extra anslag för bland annat nya fyrar på Gotska Sandön, Agö, Brämön, Bjuröklubb, Härnöklubb (det blev istället Lungö), Björn samt medel för ett fyrskepp vid Finngrundet.

Heidenstam fackverkskonstruktion i järn användes första gången på fyrplatsen Sandkammaren. Under sitt besök på västkusten 1863 utarbetade Heidenstam en plan över fyrbyggnader i just detta område. Detta resulterade i att tre fyrar byggdes enligt Heidenstams princip, dvs. öppna järnfyrar.

Måseskär     1865	Väderöbod   1867	Hamneskär   1868

Av dessa fyrar blev Pater Noster-fyren på Hamneskär den mest kända och ståtligaste.

År 1869 erhöll han patent för två typer av järntorn: det öppna pelartornet och en mindre typ som kläddes med valsade järnplåtar.
Patentet var på 13 år. Med den nya tekniken blev det möjligt att bygga på sandunderlag, såsom på Gotska Sandön och Sandhammaren. Järntornen tillverkades på mekaniska verkstäder. Anläggningstiden för en fyrplats förkortades från två till ett år. Dessutom kunde en fyr demonteras och flyttas vid behov, vilket inte var ovanligt. Problem med järntornen fanns framförallt på västkusten, där fyrarna på grund av klimatet angreps extra hårt av rost och med korta intervaller måste underhållas och målas om.